Jag halkade in på denna blogg http://lotusbarnen.blogg.se/index.html ikväll. Om några svenskar som arbetar på barnhem i Indien. När någon säger barnhem så rycker det automatiskt i musklerna i min näsa. Trots att det är 8 (eller 9?) år sedan jag av en slump kom att arbeta en sväng på ett barnhem i Rumänien, kan jag fortfarande uppleva känslan i min näsa. Egentligen kommer jag inte ens ihåg lukten. Men känslan av lukten. Jag kan fortfarande känna sorgen i hjärtat när jag tänker tillbaka. Att vara maktlös. Att se barn bli slagna och försummade, att inte ha verktyg för att hjälpa. Att se riktigt elaka vuxna människor men riktigt godhjärtade små änglar.
Jag försöker att undvika läsa om alltför ingående hemskheter, för då kan jag inte sluta. Jag finner det svårt att inte uppslukas totalt. Samtidigt är det någon som vill berätta något oerhört viktigt, som vi alla borde ta del av.
Var ligger vårt ansvar?
Få saker gör mig så heligt förbannad och ledsen som när barn far illa, om jag hade en magisk lampa att gnugga på och en ande som gav mig en enda önskan att få, så skulle jag önska att alla barn vart än i världen de lever skulle få leva i trygghet och kärlek. Så det så. Kram Sofia
SvaraRaderaSofia, Det var verkligen jättefint sagt!!! Och jag håller verkligen med dig, jag har svårt att föreställa mig något i världen som är värre än när barn far illa! Kramkram!
SvaraRadera